Olustig dans
Vårvintern 2006, när jag fortfarande bodde i Hallstahammar, kunde jag genom lokaltidningen, Vestmanlands Läns Tidning, notera att ett par ungdomar i Västerås råkat ut för meningokockinfektion, och att det var något som verkade vålla ganska mycket oro bland unga där, även om de båda drabbade tillfrisknat. Det blev desto värre i april, när en tredje ungdom drabbades och hastigt dog: det hamnade på kvällstidningens löpsedlar. Ytterligare några veckor senare observerade jag nya rubriker från Aftonbladet: en flicka från Uppsala hade fått feber, varefter hon tvingats amputera händer och fötter. Även i detta fall var meningokocker orsaken (Buskas 2006).
Nu i veckan har denna bakterie åter fått medial uppmärksamhet i Sverige, därför att två barn i Nyköping drabbats, varav ett har dött (Kinnander 2017). När jag var på besök i Hallstahammar över påsk såg jag att de satt upp anslag om en föreläsning som skulle äga rum nu i går, och som ordnades av ett företag som erbjuder personlig assistans: en ung dam skulle berätta om hur hon som 17-åring drabbats av blodförgiftning och tvingats till amputation. Länstidningen publicerade också en artikel om henne (Forsman 2017): det var meningokocker, och av allt att döma är hon Uppsalaflickan som fick feber 2006.
Våren 2006 fanns det inget kausalt samband mellan fallen i Västerås och det i Uppsala, samtidigt som de Västeråsfallen säkert påverkade den mediala uppmärksamheten kring Uppsalafallet. Nu dyker det alltså upp två påminnelser om sjukdomen samma vecka som inte tycks ha något samband alls med varandra. En risk är att folk börjar tro att det är en sjukdom med hög incidens i Sverige. Men statistik över anmälda fall från Folkhälsomyndigheten (2017) visar att det rapporteras ett 50-tal fall årligen, och att det legat relativt stabilt under åtminstone de senaste 15 åren. Vissa år sker det ökningar: 2012 rapporterades 106 fall, med en ovanlig överrepresentation av personer över 50 år. Det finns också, via Socialstyrelsen (2024), statistik över sjukhusvårdade för meningokockinfektion, där antalet ligger i samma storleksordning som antalet anmälda fall. Nedanstående diagram visar fördelning av kön och ålder, i femåriga åldersintervall från 0–4 till 80–84 år plus det öppna intervallet 85– år, hos de sjukhusvårdade under de år som täcks av statistiken.
Bland fallen finns det alltså en överrepresentation av barn under 5 år och ungdomar i åldern 15–19 år. Små barn är förstås utsatta för alla möjliga infektioner. Men överrepresentationen av äldre tonåringar, i relation till både yngre och äldre åldersgrupper, är kanske litet överraskande (och ovanligheten av svåra infektioner i den åldersgruppen i Sverige är säkert en bidragande orsak till att dessa fall tenderar att få medial uppmärksamhet). De förklaringar jag sett har handlat om tonåringars livsstil med täta sociala kontakter, som bidrar till smittspridning. MacLennan m.fl. (2006) studerade samband mellan olika beteendefaktorer och bärarskap av meningokocker (vilket uppenbarligen är ett nödvändigt, fast långt ifrån tillräckligt, villkor för sjukdom) hos brittiska ungdomar i åldern 15–19 år. De konstaterade i en multivariat analys att rökning, antal besök på pub eller klubb senaste veckan och antal kyssta personer senaste veckan kunde kopplas till högre frekvens av bärarskap. Bland de som inte rökte, inte kysstes och inte varit på lokal var andelen bärare mindre än 10 procent; bland de som både rökte, kysstes och varit ute mer än två gånger var den över 30 procent. Några könsskillnader i bärarskap fanns inte, vilket de kontrasterar med äldre studier som visat på att bärarskap skulle vara vanligare bland pojkar. Könsskillnader för sådana beteendefaktorer som medför smittspridning kan variera mellan tider och platser. Bland sjukhusvårdade svenskar i övre tonåren finns som synes en viss överrepresentation av flickor, men det är möjligt att det är en slumpmässig avvikelse.