Oro med R0

Det (ännu) till Kina centrerade utbrottet av det nya coronaviruset 2019-nCoV har de senaste dagarna fått allt större uppmärksamhet i media världen över i takt med allt fler fall rapporterats. Bedömningarna av hur stor risken är för en allvarlig pandemi med detta virus varierar en hel del. I diskussionerna har det figurerat olika uppskattningar av smittans R₀-värde. R-värdet, reproduktionstalet, är generellt det genomsnittliga antalet nya fall en smittad person ger upphov till. Om R-värdet sjunker under 1, tenderar smittan att dö ut. Specifikt används ofta R₀-värdet, som är det genomsnittliga antalet fall som genereras i en befolkning som tidigare inte stött på sjukdomen.

I lördags hänvisade en twittrande epidemiolog till uppskattningar av R₀-värdet för 2019-nCoV till 3,8 och kallade det för thermonuclear pandemic level bad (Feigl-Ding 2020a). Nu varierar uppskattningarna av R₀ en hel del: snart kunde han t.ex. själv hänvisa till nya siffror på 2,6 (Feigl-Ding 2020b). Men generellt kan det vara befogat att fråga sig hur relevant R₀-värdet är när det gäller risken för storskalig spridning av en viss smitta. Viruset 2019-nCoV är ganska nära släkt med det virus som orsakade utbrottet av SARS 2002–03. För denna infektion har R₀ uppskattats till 2–4 (WHO 2003), ett intervall som inkluderar de båda nämnda värdena för 2019-nCoV. Men SARS var relativt lätt att kontrollera: i april 2003 hade R-värdet sjunkit till 0,4, och antalet sannolika fall världen över stannade på drygt 8000, utan något vaccin.

Biggerstaff m.fl. (2014) ger uppskattningar av R-värden (både R₀ och effektiva R-värden, där befolkningarna antas vara delvis immuna) för olika influensor. Medianen ligger på 1,8 för pandemierna 1918 och 1968, 1,65 för pandemin 1957, 1,46 för pandemin 2009 och 1,28 för säsongsinfluensor. Uppskattningarna verkar inte skilja sig mycket beroende på om det är R₀ eller effektiva värden. Pandemin 1918 är troligen den värsta som drabbat mänskligheten i termer av antalet döda världen över inom loppet av några månader, trots att letaliteten verkar ha varit lägre än för SARS. Alla fyra pandemierna drabbade flera procent av jordens befolkning inom en sådan tidsram och kunde sedan dessutom etablera sig som säsongsinfluensor decennier framöver. Driftade varianter av pandemivirusen 1968, A(H3N2), och 2009, A(H1N1)pdm09, cirkulerar fortfarande runt världen. Varför har influensorna varit så framgångsrika trots att de, sett till R-värdena, inte är speciellt smittsamma jämfört med t.ex. SARS?

Under 1900-talets influensapandemier var möjligheterna till övervakning sämre än 2003, vilket kan ha gjort smittspridningen svårare att begränsa på ett relativt tidigt stadium. Men inte heller spridningen av A(H1N1)pdm09 2009 kunde stoppas, och vi känner omvänt inte till några pandemier, jämförbara med de ovannämnda influensorna, under 1900-talet, eller tidigare, orsakade av coronavirus, eller andra luftvägsvirus, utom just influensa A.¹

Li, Blakeley och Smith (2011) tar upp olika problem med beräkning av R₀ och tolkning av detta. R₀ går generellt inte att beräkna direkt utan måste uppskattas med olika matematiska metoder, och olika metoder kan ge olika resultat för samma underliggande modell. Instabila jämviktstillstånd kan göra att en smitta fortsätter spridas, även om R₀ är under 1. Kriterier utöver R₀ är avgörande för sannolikheten att en smitta skall få fotfäste i nya grupper utöver de initialt drabbade.

Utmärkande för SARS är att smittsamheten verkar ha varit som störst sent i förloppet. WHO (2003) rapporterar att det inträffat få sekundära fall när drabbade isolerats inom 5 dagar efter att sjukdomen börjat, och att utsöndringen av virus från luftvägarna når en topp efter ca 10 dagars sjukdom. Detta kan jämföras med influensa, där virusutsöndringen verkar vara som högst de första sjukdomsdagarna (Suess m.fl. 2012). Detta, i förening med att det kan vara en större andel influensasmittade som får inga eller lindriga symptom, kan innebära att risken för smittspridning till nya grupper ute i samhället är mycket större för influensa än för SARS. Nu har det rapporterats att 2019-nCoV kan smitta under inkubatiostiden. Om smittan sprids effektivt innan sjukdomen brutit ut, är det illavarslande för möjligheterna att kontrollera den, men Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell säger att dessa uppgifter närmast är på ryktesnivå (Aro 2020). Den senaste rapporten är att någon i Tyskland, som inte varit i Kina, smittats av en person därifrån som inte börjat utveckla symptom förran under hemresan dit (Wikipedia 2020). Vi får hoppas att sådan smittspridning förblir undantagsfall.

Referenser

---

1. Någon gång måste rhinovirus, coronavirus, RS-virus, influensa B etc. ha kommit in i den mänskliga populationen. Det ligger för långt tillbaka i tiden för att vi skall kunna säga mycket om hur spridningen av dessa initialt artade sig.↩︎

Webbplatsen drivs av Karl Pettersson och har genererats med Hakyll. Källkod. Kakor används vid kommentering med Isso, för att möjliggöra editering av kommentarer inom 15 minuter efter att de postats, vilket inte kommer att fungera korrekt om kakor stängs av i webbläsaren. Kommentarer som skickas sparas för att publiceras med namn och webbsida, om dessa angetts: en fungerande e-postadress kan, om så önskas, anges för att få möjlighet att kommunicera kring kommentaren i efterhand men publiceras inte. Om JavaScript inaktiveras, kommer varken kommentarer eller visning av formler med MathJax att fungera. Om fel uppstår vid besök, kan uppgifter om besökares IP-adress och tid för felet lagras i interna loggar och användas vid felsökning.