Mera hopp
Nu i dagarna har SCB offentliggjort statistik över medelfolkmängd (SCB 2023a) och antal döda (SCB 2023b) i Sverige 2019. Utifrån detta går det att beräkna livslängdstabeller innan sådana officiellt släppts. Jag har för detta ändamål även i år använt mig av mitt LifeTable-paket, som jag visade på den 25 februari 2017. Ett resultat är att återstående förväntad livslängd från födseln 2019 var 84,73 år för kvinnor och 81,34 år för män. Det är för båda könen en ökning med ca ett halvår jämfört med 2018, vilket är ovanligt mycket från ett år till ett annat. Med en sådan linjär ökningstakt de senaste 50 åren hade den förväntade livslängden varit ca 100 år nu.
Framtida ökningar av livslängden kommer att vara mycket beroende av minskade dödstal bland personer över 90 år. Med 2019 års dödstal är det t.ex. så att 38/25 procent av kvinnorna/männen uppnår 90 års ålder men fortfarande bara 3/1 procent uppnår 100. Denna hypotetiska kvot mellan antalet kvinnor och män som uppnår 100 är också lägre än den observerade kvoten mellan antalet kvinnor och män över 100 år i befolkningen, som är nära 5. Det speglar att dessa kohorter av män (födda på 1910-talet) decimerats genom historiskt höga dödstal i framför allt kranskärlssjukdom (se Mortalitetsdiagram).
De minskade dödstal som uppnåtts de senaste decennierna har till stor del gällt befolkningen under 90 år. Dessutom finns det, vilket kanske ofta förbises, en tröghet så att det ju högre dödstalen är vid en baslinje, desto större relativa och absoluta minskningar krävs för att uppnå en motsvarande ökning av livslängden. Vi får lära oss att fokusera på absoluta reduktioner snarare än relativa, men för att ta ett enkelt exempel innebär ett kostant årligt dödstal \(r\) en exponentialfördelning, där den förväntade livslängden ges av \(1/r\). Om ett dödstal på 1 reduceras med 0,5, kommer det då att öka den förväntade livslängden från 1 till 2 år. En motsvarande 50-procentig reduktion från 0,1 till 0,05 kommer att öka den förväntade livslängden från 10 till 20 år.
SCB har också nu i veckan kommit med en rapport över hur barnlöshet i
Sverige utvecklats över tid, och hur den skiljer sig mellan olika
grupper i samhället (SCB 2020). Även om yngre generationer tenderat
att skaffa barn senare har antalet barnlösa vid 40 års ålder inte
förändrats mycket för de kohorter födda efter 1950 som kunnat följas så
långt. Det är också så att barnlöshet vid 45/50 års ålder för
kvinnor/män ökat bland lågutbildade och minskat bland högutbildade. I
äldre tid var barnlöshet vanligare: den minskade snabbt för kohorterna
1925–35, speciellt bland män. Möjligen kan den förvirring när det
gäller trender för barnlöshet bland män som rapporterats i media under
januari (Rönnqvist Fors, Wrede och Scheéle 2020) bero på att olika forskare utgått från olika
födelsekohorter inom det intervallet, som skiljer sig åt markant (det
refereras både till män som fyllde 45 år 1970
, alltså 1925 års kohort,
och till män…födda 1932
).
En viktig bidragande orsak till att livslängden ökade så mycket just från 2018 till 2019 är att dödstalen de första månaderna 2019 var lägre än 2018, därför att influensan drabbade högre åldersgrupper lindrigare (Folkhälsomyndigheten 2019). Som jag skrivit om i de senaste veckornas inlägg verkar influensan detta år vara än mer koncentrerad till lägre åldrar, vilket skulle kunna innebära låga dödstal även detta år. Vi kan inte veta hur utvecklingen blir under resten av året, med spridning av dels influensa A(H3N2), dels SARS-CoV-2 (det virus som orsakar COVID-19). Hittills har dock influensan denna säsong i ovanligt hög grad skonat personer över 65 år, samtidigt som den tömt skolklasser och ställt till det för produktionsteam och deltagare i Melodifestivalen (Tiberg 2020).