Efter viruset

I mitt inlägg här den 7 augusti diskuterade jag John MacFarlanes idéer om vad det innebär att logiken är formell. En central tanke är att uppfattningen om logiken som formell kommer från Kants filosofi, men att modern filosofisk debatt förlorat kontakten med dessa rötter, vilket ger upphov till mycket förvirring. I ett avsnitt med rubriken After formality? (MacFarlane 2000, 238–239) gör han en analogi med diskussionen i MacIntyre (1981), ett litet mer allmänt känt filosofiskt verk.

MacIntyre (1981) börjar med att beskriva en värld där vår naturvetenskapliga kunskap gått förlorad: det finns bara litet fragment av vetenskapliga verk, instrument som ingen vet vad de är till för och så vidare – ett scenario som i sin tur inspirerats av Miller (1960), en postapokalyptisk roman om hur munkar försöker återskapa vetenskapen efter ett globalt kärnvapenkrig. Folk försöker ägna sig åt vetenskap med hjälp av de bevarade fragmenten, men det blir förvirrat, och användningen av de vetenskapliga begreppen kommer att bli mer eller mindre godtycklig när de inte sätts in i sitt ursprungliga sammanhang. MacIntyres poäng är att nutida moralfilosofi (och kanske diskussion kring moral i samhället i stort) befinner sig i en liknande belägenhet: han menar att den använder sig av begrepp som härstammar från en antik världsbild, där människan och naturen tänks ha någon sorts objektivt mål, som gradvis övergetts sedan renässansen.

Enligt MacFarlane gäller något liknande delar av logikens filosofi idag: alla säger att logiken utmärker sig genom att vara formell, men de har som sagt tappat kopplingen till Kant, där denna karakteristik ursprungligen hör hemma. Det resulterar i ett språk som slarvar bort viktiga distinktioner, är fullt av tvetydigheter och ger upphov till diskussioner grundade på motstridiga intuitioner där det inte går att komma någon vart, trots att filosoferna bemödar sig att formulera tekniska kriterier för att precisera sina anspråk.

Jag undrar om inte den modell MacIntyre använder för moralfilosofin och MacFarlane använder för logikens filosofi också i stor utsträckning kan tillämpas när det gäller modern epidemiologi om åldersrelaterad sjuklighet, för att förklara sådan problematik som jag diskuterade senast i förra inlägget. Forskningsområdet har utvecklats ur äldre epidemiologi, som i huvudsak studerade epidemiska infektioner, där varje infektion identifierades utifrån en bakterie, ett virus eller annan mikroorganism som är nödvändig för att infektionen skall uppstå. När epidemiologin från 1940-talet och framåt flyttade över fokus till olika åldersrelaterade hälsoproblem kom idén om enkla, nödvändiga orsaker som definierade sjukdomarna att i stor utsträckning överges, och i stället inriktades forskningen på anhopningar av riskfaktorer (Stallones 1980). Forskarna behöll den gamla begreppsapparaten, där de talade om sjukdomar som om de vore klart avgränsade, men utan att något nytt tydligt identitetskriterium formulerades.

Därmed har vi idag en vetenskap som på många punkter stämmer in på MacFarlanes beskrivning av forskningen kring logikens formalitet: den är ofta matematiskt sofistikerad, samtidigt som diskussionerna förbiser enkla distinktioner och innehåller en massa tvetydigheter, när det gäller exempelvis vad för slags utfall som mäts och vilka sjukdomsdiagnoser som ingår i utfallet. För att det skall gå att göra statistiska analyser måste förstås dessa saker definieras på ett precist sätt, men definitionerna verkar ofta mer eller mindre godtyckliga, och anses ofta inte nödvändiga att reproducera. Ett av de senaste exemplen i raden är det jag tog i upp i förra inlägget med Nestle (2016): en internationellt ansedd vetenskaplig tidskrift återger en graf som sägs visa mortalitet på y-axeln, utan att det någonstans framgår vad det är för slags mortalitet.

Referenser

Webbplatsen drivs av Karl Pettersson och har genererats med Hakyll. Källkod. Kakor används vid kommentering med Isso, för att möjliggöra editering av kommentarer inom 15 minuter efter att de postats, vilket inte kommer att fungera korrekt om kakor stängs av i webbläsaren. Kommentarer som skickas sparas för att publiceras med namn och webbsida, om dessa angetts: en fungerande e-postadress kan, om så önskas, anges för att få möjlighet att kommunicera kring kommentaren i efterhand men publiceras inte. Om JavaScript inaktiveras, kommer varken kommentarer eller visning av formler med MathJax att fungera. Om fel uppstår vid besök, kan uppgifter om besökares IP-adress och tid för felet lagras i interna loggar och användas vid felsökning.