Tillbaka till 1993
Den 24 november förra året skrev jag om rapportering i media att denna vinters influensa skulle bli lindrig. Jag uttryckte tvivel kring detta och påpekade att utvecklingen dittills varit ganska lik den föregående säsongen, 2016/17, då det blev en ganska intensiv topp av influensa A redan kring nyår. Hur har då den faktiska utvecklingen blivit? Genom en hastig blick på den senaste rapporten (Folkhälsomyndigheten 2018) kan följande konstateras.
- Det blev ingen topp kring nyår. Antalet laboratorieverifierade fall var fortfarande ökande vecka 7.
- Säsongen blev allt annat än lindrig. Antalet labbfall var 2109 vecka 7 (vilket dessutom kan stiga på grund av eftersläpning i rapporteringen). Toppen för säsongen 2016/17 (som varit den dittills högsta sedan pandemin 2009) låg på 1345 fall (Folkhälsomyndigheten 2017). Andra övervakningssystem, som influensarelaterade sökningar på 1177.se, visar på liknande hög aktivitet.
En anmärkningsvärd sak med denna influensasäsong är att den inte domineras av någon av A-subtyperna, A(H3N2) eller A(H1N1)pdm09. Av de 2109 labbfallen vecka 7 utgörs 1645 av influensa B. Influensa B driftar långsammare än influensa A och brukar ge upphov till mindre utbrott mot slutet av influensasäsongen, ofta bland barn och ungdomar. Vad vi vet infekterar den inga andra arter än människor och sälar. Därför blir det inte, som med influensa A, några pandemier genom att det blandas genetiskt material från virus som cirkulerar bland människor, svin och fåglar. Det finns två linjer av influensa B, Victoria och Yamagata, och denna säsong verkar det vara Yamagata som dominerar.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till det som inträffade vintern 1993. På den tiden fanns inte samma omfattande system för övervakning av influensaaktiviteten som idag. Men jag gick i skolan, där influensa brukade spridas lätt. Nu hade det hunnit bli februari, och det hade inte varit något tal om influensa. En onsdag fick vi höra att det var någon i klassen som kommit hem dagen innan med typiska influensasymptom. På torsdagen var så halva sexan borta, och så härjade det på i årskurserna under ett par veckors tid. Efter sportlovet hade det i stort sett gett med sig. Det var vad som kallades Panamainfluensan, också det en variant av B/Yamagata (för övrigt en av de sista influensor jag sett namnges geografiskt på det sättet i svenska allmänmedia). Det som hänt nu kanske är att det blivit en ackumulering i befolkningen av barn och ungdomar som aldrig haft influensa B och av folk som inte haft det på mycket lång tid (kanske inte sedan 1993). Det kan förklara att det blir ett sådant explosionsartat utbrott nu, precis som det blev 1993.
Dock kan årets influensa sägas ha blivit mild i den meningen att det inte uppmätts någon signifikant överdödlighet under hela säsongen. Kanske kan det förklaras av att många äldre personer ändå har något slags grundskydd mot influensa B från barndomen, då det som sagt inte kommer in helt nya subtyper från djurvärlden. Den variant som brukar slå hårdast mot äldre är A(H3N2), som kom 1968 och ingen nu levande generation upplevt dessförinnan. A(H1N1) brukar, liksom B, drabba äldre mindre hårt, och den cirkulerade också 1918–57, alltså när dagens äldre var unga.
Nu i veckan har SCB också publicerat statistik för Sveriges folkmängd i slutet av 2017 (SCB 2024) och antalet döda 2017 (SCB 2023). Utifrån dessa data går det att göra preliminära livslängdstabeller för 2017, på det sätt jag beskrev den 25 februari förra året. Enligt beräkningar gjorda på det sättet var den förväntade livslängden från födseln 2017 84,11 år för kvinnor och 80,72 år för män. Ökningen av kvinnornas livslängd har stagnerat i några år: den var 84,05 år 2014 (SCB 2018). Det är speciellt den återstående livslängden vid 65 års ålder som inte ökat de senaste åren: den var 21,48 år 2014 och 2016, 21,39 år 2015 och 21,45 år 2017. Men om aktiviteten av influensa A(H3N2), vilken som sagt brukar slå hårt mot äldre, förblir låg under 2018, kanske det medför ett hopp uppåt för detta år.