Svaga punkter

Postad 2019-03-25 av Karl Pettersson. Taggar: epidemiologi

I förra veckan offentliggjorde SCB statistik över livslängden i Sverige för 2018 (SCB 2019). Enligt deras beräkningar är förväntad livslängd 2018 vid födseln 84,25 år för kvinnor och 80,78 år för män. Alltså överensstämmer det, som det brukar, med de beräkningar jag presenterade den 22 februari, med en differens på 0,01 år. Jag ställde mig i det inlägget frågan om livslängden skulle fortsätta öka 2019. Det såg då ut som influensan varit relativt lindrig och inte gett upphov till någon tydlig överdödlighet. Därmed skulle vi kunna förvänta oss fortsatta ökningar, under förutsättning att det inte kommer någon pandemi eller annan katastrof.

Influensarapporten för vecka 10 presenterar också diagram baserat på en FluMoMo-modell för överdödlighet till följd av influensa (Folkhälsomyndigheten 2019b). Resultatet är fortsatt att någon signifikant överdödlighet inte kan ses, utom för vecka 52. Därmed skiljer sig denna säsong från de 2014/15, 2016/17 och 2017/18, men liknar 2015/16. Skälet är troligen att äldre personer har visst skydd mot A(H1N1)pdm09, som dominerade även 2015/16. Visserligen har medianåldern bland de laboratorierapporterade influensa A-fallen ökat, från 48 år 2015/16 till 56 år denna säsong (till och med vecka 10), och andelen fall över 65 år har ökat från 27 till 40 procent, men det kan, som jag var inne på i förra inlägget, bero på förbättrad immunitet och minskad incidens bland ungdomar och yngre vuxna (där de flesta nu kanske hunnit genomlida en vända A(H1N1)pdm09) snarare än verkligt ökad incidens bland de äldre. Den rapporterade incidensen bland personer över 65 år har ökat från 92,9 fall 2015/16 till 207,1 fall per 100 000 invånare 2018/19, men det kan bero på ökad provtagningsbenägenhet, då andelen positiva prover inte varit högre än 2015/16.

Förra säsongen, 2017/18, dominerades av influensa B, och medianåldern bland dessa labbfall var 68 år. Det är ovanligt högt för influensa B, vilket kan bero på att det inte varit några större B-utbrott på många år, och att flockimmuniteten gradvis försämrats. Av årsrapporter för tidigare influensasäsonger (tillgängliga via Folkhälsomyndigheten (2019a)) framgår att medianåldern för labbfall med A(H3N2) varit ännu högre: 74 år för A den A(H3N2)-dominerade säsongen 2016/17 och 72 år för A(H3N2) 2014/15. Det är A(H3N2) som brukar ge upphov till mest överdödlighet: äldre generationer har inte varit utsatta för denna subtyp, som kom 1968, i unga år. Kommer det att bli på liknande sätt med A(H1N1)pdm09 när de som är födda från 1950-talet (de äldre A(H1N1) som verkar besläktad med A(H1N1)pdm09 försvann 1957) till kanske 1990-talet blir äldre? Möjligen, men det förutsätter att A(H1N1)pdm09 i framtiden driftar och anpassar sig snabbare än den gjort hittills, annars kommer den i stället att dö ut, som jag var inne på i förra inlägget. Förr eller senare kommer det också (om inte den mänskliga civilisationen hinner gå under eller ett universellt influensavaccin hinner bli tillgängligt) att komma någon ny pandemi som sopar bort de nu cirkulerande A-subtyperna.

Våra kroppar har svaga punkter, som hjärtat och luftvägarnas immunförsvar, som, när de försvagats med åren, riskerar att inte kunna stå emot påfrestningarna av influensa. Detta ger upphov till överdödligheten bland äldre under influensasäsonger. Hur skulle ett system utan svaga punkter se ut? Ett sådant skildras av Holmes (1858), en dikt som handlar om en schäs som är så perfekt konstruerad att varje del är lika stark som alla de andra. Den står färdig den 1 november 1755, samma dag som jordbävningen i Lissabon, och sedan fungerar den problemfritt i 100 år, ända tills den 1 november 1855, då hela kärran plötsligt kollapsar i en hög med sågspån, dessvärre medan någon är ute och kör med den. Eftersom allt fallit ihop på en gång kan ingen del pekas ut som orsak till sammanbrottet. Den 17 juni 2014 skrev jag om hur hög ålder (eller senilitet, ICD-10 R54) fortfarande ibland kan rapporteras som dödsorsak bland mycket gamla människor, och att en del verkar betrakta det som ett ideal att folk skall dö på det sättet, snarare än av någon sjukdom (se t.ex. Fernholm (2014) för exempel på sådana resonemang). Jag hävdade att det blir svårt att upprätthålla detta allt eftersom vår kunskap om åldersrelaterade försämringar ökar, så att dödsfall som tillskrivits senilitet i stället kommer att tillskrivsa mer specifika tillstånd, som då blir betecknade som åldersrelaterade sjukdomar eller kroniska sjukdomar, om inte välfärdssjukdomar. Men kanske är tanken att våra kroppar är perfekta konstruktioner i likhet med Holmes schäs, och att de, bara de sköts rätt, kommer att fallera i ett svep, så att ingen dysfunktion i någon del då kan pekas ut som primär orsak?

Referenser

Fernholm, Ann. 2014. ”Det går att dö av ålder”. http://annfernholm.se/2014/06/06/det-gar-att-do-av-alder/.

Folkhälsomyndigheten. 2019a. ”Sök publikationer”. https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationer/.

Holmes, Oliver Wendell. 1858. ”The Deacon’s Masterpiece”. https://en.wikisource.org/w/index.php?title=The_Deacon%27s_Masterpiece&oldid=3990373.

SCB. 2019. ”Ettårig livslängdstabell för hela riket efter kön och ålder”. http://www.statistikdatabasen.scb.se/goto/sv/ssd/LivslangdEttariga.