Tillbaka till 1988
Under förra året, t.ex. den 26 oktober, skrev jag en del om risken för ett kommande allvarligt utbrott av influensa A(H3N2) i Sverige, kanske liknande de som sågs 1988/89 och 1993/94. Någon sådan influensasäsong blev det inte: i stället fick vi COVID-19. Åke Nilsson, som varit ansvarig för SCB:s befolkningsstatistik, har nu i dagarna publicerat en uppskattning av hur stor dödlighet COVID-19 kan komma att medföra i Sverige, som bygger på statistik från just de ovannämnda svåra säsongsinfluensorna (Nilsson 2020).
Han konstaterar att influensorna 1988/89 och 1993/94 båda medförde en överdödlighet på ca 3000 personer, och säger att det med justering för åldersstrukturen i dagens svenska befolkning borde motsvara 5000–6000 personer idag. Sedan säger han att det, som vid dessa influensasäsonger, kan väntas bli lägre dödstal månaderna efter att epidemin klingat av, genom selektiv överlevnad, då många som dör av COVID-19 annars skulle ha dött några månader senare.
Detta blir, som han säger, möjligt att bedöma först när månadsspecifik statistik över dödstal för ett antal månader framåt tillgängliggörs. Dock går det att göra vissa jämförelser med statistik som finns tillgänglig redan idag. Folkhälsomyndigheten släpper dagligen statistik över hur många med bekräftad COVID-19 som dött, vilket hittills (uppdatering 1 maj) är 2653 personer. Här finns det en osäkerhet till följd av eftersläpning, men det ser nu ändå ut som antalet döda per dag kulminerade runt den 10 april (Altmejd 2020). \(\mathcal{R}\)-värdet för smittspridningen i Sverige rapporteras också ligga under 1, baserat på antalet rapporterade fall (Folkhälsomyndigheten 2020a). Detta kan vara problematiskt på grund av eftersläpning och förändrad praxis i testning, men det ser ändå ut som de hittills hårdast drabbade regionerna, Stockholm, Sörmland och Östergötland, nått en kulmen i dagliga fall tidigt i april (Folkhälsomyndigheten 2020b).
Det kan hända att många som dör till följd av COVID-19 inte har fått diagnosen bekräftad (som ofta är fallet vid influensa), och därför är det viktigt att jämföra med siffror över total överdödlighet, som också är utgångspunkten för Nilssons beräkningar av de gamla säsongsinfluensornas dödlighet. SCB har publicerat preliminär statistik över antal dödsfall per dag under 2020 jämfört med tidigare år (SCB 2020b). Även här föreligger eftersläpning, men det uppges att statistik två veckor tillbaka inte väntas förändras i någon större utsträckning. Under första halvan av mars 2020 var det lägre antal dödsfall än 2019 och medelvärdet för 2015–19, men sedan har antalet varit högre. Enligt statistik publicerad 24 april dog det 8030 personer mellan 16 mars och 10 april, vilket är 1861 fler än motsvarande period 2019. Denna överdödlighet kan jämföras med 1152 rapporterade döda med COVID-19 under hela perioden, men den relativa skillnaden verkar avta mot slutet av perioden. Om siffran ökar med en faktor på 2,7 hamnar vi inom Nilssons intervall.
Den statistik Nilsson använder sig av över antalet döda per månad finns
tillgänglig via SCB (2020a). Fig. 1 och fig. 2 visar antalet döda
per månad 1920–2019 under månaderna oktober–april, då influensan i
regel cirkulerar. Diagrammen kan återskapas med Julia genom att klona
bloggförrådet och köra
./se_dmon_20_19.jl i underkatalogen postdata/2020-05-02-1988.
Det finns alltså en generellt ökande trend för antalet dödsfall till
följd av fler äldre i befolkningen. Men det var rejäla toppar vissa år
fram till 1940-talet, speciellt bland kvinnor. Pandemivågorna 1957 och
1969–70 orsakade inte så markerade toppar som kanske kunde förväntas,
möjligen på grund av att det initialt till stor del var yngre som
drabbades. Annars är decembermånaderna 1988 och 1993, då de säsonger
Nilsson hänvisar till toppade, de, sett till absolut antal döda,
dödligaste månaderna efter pandemin 1918–19. Ofta toppar
säsongsinfluensan i februari och mars, men de månaderna utmärker sig
sällan med så höga toppar i dödstal, kanske för att de mest intensiva
influensasäsongerna tenderar att toppa tidigare. Ett undantag är mars
1976, då det var influensa A(H3N2), Victoria
, som verkar ha drabbat
många äldre som kanske klarat sig undan pandemivågen 1969–70. Den 20
januari
2011
visade jag på att dessa månader hade stor överdödlighet som tillskrevs
kranskärlssjukdom.
Nu i veckan presenterade också forskarna Tom Britton och Uno Wennergren prognoser, som de säger sig ha kommit fram till oberoende av varandra, om att 10 000–20 000 personer i Sverige kommer att dö av COVID-19 (Somnell 2020). Det verkar inte speciellt troligt att detta kommer att inträffa under denna våg, med tanke på den ovannämnda utvecklingen av antalet rapporterade fall och dödsfall. Däremot kan sådana kumulativa siffror uppnås om det blir fler vågor, t.ex. i vinter, och vi då inte fått tillgång till behandlingar eller vaccin eller blivit bättre på att hindra smittan från att nå äldre och andra riskgrupper. Influensan, speciellt A(H3N2), är också ett fortsatt orosmoln. Eftersom A(H3N2) inte cirkulerat i någon större omfattning i Sverige sedan 2016/17 kan immuniteten mot nu cirkulerande stammar vara dålig. Vi vill inte vara med om en intensiv A(H3N2)-säsong parallellt med en andra våg av COVID-19.