Hostande höst
I förra veckan publicerade Folkhälsomyndigheten två scenarier för spridning av covid-19, som sträcker sig fram till 20 november i år (Folkhälsomyndigheten 2022a). Båda scenarierna innebär en relativt kraftig ökning av fallen med topp mot slutet av september. Antagandena för scenarierna skiljer sig åt genom att det andra scenariot (scenario 1) innebär att kontakterna i samhället ökar i mitten av augusti, medan de i det första (scenario 0) ligger kvar på sommarens nivå. Därmed blir utvecklingen av smittan i augusti likartad i scenarierna, med ungefär en tredubbling av rapporterade fall från vecka 31 till vecka 34, medan smittspridningen under september och oktober blir högre i scenario 1. I båda scenarierna blir belastningen på sjukvården hög under toppveckorna, med en frekvens av nya IVA-fall som inte setts sedan alfavågen våren 2021.
Utifrån den senaste veckorapporten om covid-19 (Folkhälsomyndigheten 2022b) står det i varje fall klart att scenarierna inte passar in på den faktiska utvecklingen under augusti. Efter att ha legat relativt konstant under större delen av sommaren började de rapporterade fallen minska vecka 33, med en större minskning vecka 34. Minskningen ses för antalet fall generellt i nästan alla regioner, för antalet fall bland personer på SÄBO och med hemtjänst och för andelen positiva PCR.
Vad kan denna minskande trend bero på? Spridningen i Sverige, liksom i de flesta andra länder, har under de senaste månaderna dominerats av omikronvarianten BA.5, och även i många andra länder minskar nu antalet rapporterade fall. Både i Sverige och på andra håll är mönstret för immunitet komplext: få personer är totalt naiva, och de flesta har vaccinerats vid varierande tidpunkter och genomgått en eller flera infektioner med omikronvarianter eller tidigare varianter av SARS-CoV-2. Ett centralt antagande i scenarierna i Folkhälsomyndigheten (2022a) är att immuniteten mot infektion med BA.5 är relativt kortvarig: ett år efter infektion med samma variant, sex månader efter infektion med tidigare omikronvariant, tre månader efter infektion med varianter före omikron och 50-procentig skyddseffekt tre månader efter vaccindos tre eller senare. Det skulle innebära att många svenskar, som infekterats eller vaccinerats senast under vintern, saknar skydd mot infektion (även om de fortfarande vore skyddade mot svår sjukdom), vilket skulle medföra en relativt snabb smittspridning under augusti och september, även utan antaganden om ökade kontakter eller andra säsongseffekter.
Troligen är antagandena om avtagande immunitet alltför pessimistiska. En analys av data från Portugal tyder exempelvis på att genomgången infektion med både de äldre omikronvarianterna BA.1 och BA.2 och tidigare varianter, i kombination med vaccination, gett ett relativt gott kvarstående skydd mot infektion med BA.5 (Malato m.fl. 2022). Uppenbarligen har skyddet inte varit tillräckligt starkt för att ge \(\r<1\) för BA.5 i början av sommaren, i länder som Sverige och Portugal, men i förening med den ytterligare immunitet som förvärvats genom infektioner med BA.5 och i viss mån fortsatt boosting tycks det kunna hålla spridningen nere nu.
Vi kan förstås inte veta vad som händer med smittspridning och sjuklighetsmönster i befolkningen längre fram under hösten och vintern, med fortsatt avtagande immunitet, ändrade kontaktmönster och väderförhållanden, samtidig cirkulation av andra virus och eventuellt nya varianter av SARS-CoV-2.
En viktig fråga på längre sikt är om, och när, SARS-CoV-2 kommer att hamna i nivå med de fyra kända sedan tidigare etablerade säsongscoronavirusen (OC43, NL63, HKU1, 229E) när det gäller koncentration till vintersäsongen och effekter på sjuklighet i befolkningen. Den relativt höga spridningen av BA.5 under sommaren visar att vi inte är där när det gäller säsongsmönstret, men samtidigt har detta varit rubbat för många luftvägsvirus under det senaste året. Det verkar också tydligt att BA.5 är mer benägen än säsongscoronavirusen att orsaka uttalad influensaliknande sjukdom även bland i övrigt friska yngre personer som tagit sina tre vaccindoser.
En möjlighet är att SARS-CoV-2 under decennier framöver kommer att förhålla sig till de gamla säsongscoronavirusen på liknande sätt som influensa A(H3N2) de senaste decennierna förhållit sig till A(H1N1). A(H3N2) har cirkulerat sedan pandemin 1968 men fortsätter att ge relativt höga nivåer av svår sjukdom i generationer av äldre som inte exponerats för denna subtyp som barn. Det kan tänkas att personer födda på 1900-talet på likande sätt aldrig kommer att få ens lika robust sjukdomsdämpande immunitet mot SARS-CoV-2 som mot virus som OC43, för vilka de exponerats i barndomen, och kommer att vara i fortsatt behov av vaccinboosters för att motverka risken för svår sjukdom. Det finns inte tillräckliga data för att avgöra om folk som för första gången exponerats för andra coronavirus i vuxen ålder haft fortsatt ökad risk för svår sjukdom, jämfört med personer som exponerats i barndomen. Vi vet inte ens när dessa virus introducerats i den mänskliga populationen, även om vissa hypoteser finns, som jag skrev om den 8 augusti förra året.