Nya och gamla vågor
Den 31 mars i år skrev jag om hur sjukhusinläggningar för covid-19 i Sverige gradvis närmat sig motsvarande tal för influensa, framför allt i yngre åldersgrupper. När jag skrev detta hade jag tillgång till preliminär statistik för 2023 och ingen alls för 2024, via Socialstyrelsen (2024). Nu har preliminär statistik till och med augusti 2024 publicerats, med vars hjälp jag skapat uppdaterade versioner av graferna i marsinlägget.
Som i det inlägget visar fig. 1 utskrivna från slutenvård i förhållande till folkmängden för covid-19 (ICD-10 U07–U09) som huvuddiagnos bland kvinnor och män i 5-åriga åldersintervall, baserat på data från Socialstyrelsen (2024) och SCB (2024), över varje säsong (från juli ett år till juni följande år) då covid-19 cirkulerat. Fig. 2 visar motsvarande incidens för influensa (ICD-10 J09–J11) tillbaka till 1998, då statistiken för slutenvård börjar. Fig. 3 visar incidens i covid-19 relativt högsta incidens i influensa för någon säsong under perioden.1
Som väntat, sett till att covidfallen toppade före nyår, syns inga dramatiska förändringar av covidkurvan. För alla åldersgrupper var andelen sjukhusvårdade lägre 2023/24 än 2022/23, och för åldersgrupperna från 15–19 till 70–74 år var det också den lägsta säsongen under hela den tid SARS-CoV-2 cirkulerat. Överrisken för män när det gäller sjukhusvård har försvunnit i åldersgrupperna under 60 år, men finns kvar i äldre åldersgrupper och är störst bland de äldsta.
Kurvorna för influensa för säsongen 2023/24 har förskjutits uppåt, vilket också är väntat, då en stor andel av fallen rapporterades efter nyår. Säsongen som helhet ter sig fortfarande helt ordinär jämfört med prepandemiska influensasäsonger.
Vad kan vi vänta oss av den kommande vintern? Under sommaren och hösten har det varit, för säsongen, relativt mycket spridning av SARS-CoV-2, med ett mönster som litet liknar den sega platå vi såg 2022, och som jag diskuterade den 18 mars 2023. De senaste veckorna har det dock varit en långsam minskning av rapporterade fall, som inte setts under oktober och november något tidigare år sedan pandemin började (Folkhälsomyndigheten 2024). Karolinska Universitetslaboratoriet (2024) visar på minskning även för vecka 47. Som visas av Hodcroft (2024) har påtagliga skiften när det gäller varianter av SARS-CoV-2, som ökat virusets förmåga att undkomma befolkningens immunitet mot smittsam infektion, blivit mer sällsynta jämfört med den första tiden efter introduktionen av omikron 2021. Sedan våren 2022 har det i stort sett enbart varit subvarianter av BA.2 som cirkulerat. Under andra halvåret 2022 dominerade BA.5 och dess avkomling BQ.1, men den kommande vintern tog XBB, en rekombination av två andra subvarianter på BA.2-trädet, över scenen, för att dominera under större delen av 2023, med nya subvarianter och rekombinationer. I mitten av året kom BA.2.86, som är ytterligare en subvariant av BA.2, utan närmare släktskap med de ovannämnda, och den blev i Sverige dominerande mot slutet av året. Den har fortsatt att utvecklas under 2024, men inga nya skiften till avlägsna subvarianter har observerats. Vi har troligen nu ganska omfattande immunitet mot BA.2.86 i befolkningen, och därmed verkar det sannolikt att den kommande vintern blir än lugnare än den förra när det gäller covid-19.
Influensan har inte tagit fart så långt vi kan observera, även om den senaste veckans kyla kan komma att visa sig i ökat antal fall framöver. Sedan influensan återkom efter uppehållet under pandemin har alla tre varianterna, A(H1N1)pdm09, A(H3N2) och B/Victoria, hunnit cirkulera och dominera i omgångar, vilket innebär att vi troligen har ett ganska gott immunitetsläge även här. B/Yamagata tros av många ha försvunnit 2020, vilket kan hänga samman med att den cirkulerade på låga nivåer redan innan de pandemirelaterade kontaktminskningarna började, även om det för några veckor sedan rapporterades ett fall från Nederländerna, vars status fortfarande är oklar (ECDC 2024). I övrigt har diskussionen kring influensa den senaste tiden varit fokuserad på pandemihotet från A(H5N1).
Något som fått en hel del uppmärksamhet i media under hösten är luftvägsinfektioner orsakade av Mycoplasma pneumoniae. Av Karolinska Universitetslaboratoriet (2024) framgår att de rapporterat fallen ökat kraftigt sedan i somras, efter att smittan varit borta under pandemiåren, börjat komma tillbaka till sommaren 2023 och sedan i stort sett legat på en platå över vintersäsongen 2023/24. Möjligen kan den nu ha kulminerat. Infektionen är inte anmälningspliktig, och det finns ingen rikstäckande statistik publicerad. Studier av sjukhusinläggningar till följd av M. pneumoniae med hjälp av statistik publicerad via Socialstyrelsen (2024) försvåras också av att dessa enbart redovisar ICD-koder för huvuddiagnos på tredjepositionsnivå, samtidigt som lunginflammation orsakad av M. pneumoniae är en fjärdepositionskod i ICD-10 (J15.7). Det verkar dock troligt att reducerad immunitet till följd av att smittan hållits nere under pandemin bidragit till ökad spridning det senaste året. En liknande ovanlig ökning av infektionen observerades under 2011, vilket jag skrev om den 1 november 2012. Kanske kan även de relativt små förändringar i kontaktmönster som ägde rum under pandemin 2009 ha varit en bidragande faktor som rubbade dess normala mönster. Om det dessutom är så att den, till skillnad från många virus, sprids lättast under sommar och tidig höst, skulle det möjligen kunna förklara varför den inte tog fart redan förra vintern.
Referenser
Figurerna kan återskaps med R genom att klona bloggförrådet och köra
covnorm.r
i underkatalogenpostdata/2024-11-25-vag
.↩︎